Ser en hel del alternativa lösningar på hur man kan gestalta men samtidigt en del skåpmat. Det tas väl i så där lagom på många håll men jag kan samtidigt känna en hel del stimuli och roliga lösningar...
Elledningar som ibland förvandlas till taggtråd och virkat garn blir man glad av men tyvärr blir budskapet alltför luddigt och jag blir något frågande...
Då är leken med det mexikanska fängelset mer direkt där man också använder material i ren interaktion med interner på fängelset. Budskapet är tydligt och starka känslor väcks. Materialet är mer rått rakt på och känns rätt för att få en smak av den miljö man vill gestalta. Tatueringar i sociogram, naglar som handelsvara, tvålar med budskap och boken med hålet av ett frenetiskt maniskt ristande känns som ett slag i ansiktet. Långt ifrån de svenska fängelserna dit man vill skicka pensionärer till ett bättre liv...
Den vackra asiatiska tolkningen där filmen svänger mellan den svävande kvinnan och männen i båten och skogen känns bekant och avtrubbad och något seg men får en kick när man plötsligt visar hur det går till att sväva upphängd med linor i en backprojection. Det höjer filmen med sin nakenhet och ger ett sken av en verklighet och ett annat budskap av ett Pandemonium med en tvist.
De fladdrande frigolitbitarna uppstöttade av ihopborrade stödpinnar gav en fartfylld känsla av instängdhet. En drivkraft som bara kan cirkla runt i ett gigantiskt rum. Undrar vilken teknik som har används för att skapa de mjuka vinklade kantiga formerna på bitarna? Det känns inte som att det är gjort för hand utan snarare med hjälp av industriella maskiner kanske laser och datorer.
Trikåhäng fyllda med polyesterkulor där det organiska krockar med det industriella Röda Sten känns använt även om det var kul att se det på riktigt för första gången. Rummet och formen blev påtaglig när man rör sig i verket. När jag går runt och filmar bland formerna förflyttas jag plötsligt till spanska vågbrytare och mitt eget gestaltningsprojekt Arvskraft där jag filmar former nära och långt ifrån och där mellanrummen gör en nyfiken.
Filmen om den klaustrofobiske familjegestalten är också en genialisk tolkning av en udda värld som känns rätt i sin kontrast till övriga verk. Den har ett formspråk som lockar med världen som flyter förbi utanför det runda fönstret och farfar i form av en spis i animerad lera. Då många idag isolerar sig av olika anledningar i ett utanförskap tror jag filmen känns nära för många, om inte annat i hemlighet...
Hoppet är väl det sista som lämnar oss och i mitt fall som fyrbarnsfar har jag redan tagit ställning till att tro på framtiden.
Men som det sägs; för mycket av egentligen vad som helst kan leda till döden... t o m potatis
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSnygg du fått bloggen förressten...
SvaraRadera