Jag tror det är en av nycklarna i klassrummet till att få en kreativ läromiljö, att bli en process där fokus läggs på kommunikation och tolkningar, ett avstamp från den ytliga avbildande föreställning där frågor som -hur vill du att det ska se ut magistern? -how do you want me to be to please you? -jag vet ju att det ska se ut så här, men hur gör man så att det ser ut så? och istället ha elever som ställer frågor som -vad vill jag veta? -hur blir det om jag gör så här? -jag har det här budskapet, förstår du min gestaltning?
Men för att elever ska fungera måste läraren göra det. Det går inte att tycka en sak och sedan ha ett budskap till eleverna som är det motsatta. Tyvärr är det väl en del av ett paradigmskifte där ens agerande utplånar ens visioner. Ett stort steg är väl att HDK:s profilering tar ställning till och för mig är en föregångare där man just vill visa hur man vill lära ut och varför...
Vi övade på processen att inte nappa på de första intrycken utan tänka vidare djupare och därifrån bygga något helt nytt. Jag fick ju öva en hel del på det i våras under gestaltningskurserna och min reflektion då var att det var viktigt att tidigt arbeta ut i händerna och inte enbart i tanken då det i en gestaltningsprocess händer något annat mer otippat, mindre uppenbart, mer undersökande. Dock känns det ovidkommande om man inte är öppen utan sluter sig. Det känns viktigt att hela tiden vara uppmärksam på vad som egentligen händer när tankarna går, snappar upp det och får ut det. Det är också lätt att gestalta utan att vara undersökande för att sedan komma på att man har fastnat. Att veta hur det ska gestaltas från början är ett tecken på att det bör kastas. Det borde vara som att leta efter svar kanske rent av likställt med att skriva rapport att leta efter svar. Att ställa en fråga som leder till något man inte kan se från början. Det skapar också ett intresse för betraktaren att vilja se lösningen på frågan man ställt. Att tränga djupare in i sin gestaltning...
Man går in i en gestaltning men det kräver ett arbete för att bli bra i slutändan. Man måste fylla på bägaren med intryck och det som rinner över i slutändan det är det man gestaltar. Det kräver många tankeled och många utkast via händerna för att det ska falla väl ut, eller inte.
Samspelet mellan handen det skrivna och upplevda och den vakna tanken under processen blir centralt...
Idag arbetade vi med ett ord och hur betydelsen kan nå oftast mer tvistade mer intressanta betydelser ju fler steg man tar och ju fler betydelser man inte får använda, betydelser kan snurras runt och finna nya sammanhang, därefter arbetade vi med två ord som skulle gestaltas via en ikon t ex kärlek, gemenskap.
Vi arbetade ju enbart i grupp och det kan vara bra en dag som denna med en grupps förmåga att arbeta snabbare igenom, att också hjälpa varandra att se. Det jag kommer ihåg när jag gestaltade längre perioder i våras var dock hur viktigt det vara att våga och vilja vara själv i processen att leta efter svar för att sedan sammanstråla i en handledning då och då. En handledning är bra ur många perspektiv dels att man måste sätta ord på och beskriva sina tankar hur man tänker, att visa vad man gestaltar och där händer något inom sig själv; vad bra detta var men inte detta, men så här istället... I en handledningsgrupp kan man också få bekräftelse, ratas eller kanske inte förstås och ur det går man vidare genom att behålla, kasta och modifiera på något sätt.
En dag som denna skummar man bara på ytan av definitioner och man kan se en frustration då många vill gå vidare i olika spår och se var det bär vägen. Kanske bra... Men det är säkert meningen att vi bara ska se början och exempel på olika vägar att gå vidare med kreativitet och att kreativitet kan lockas fram och att man inte behöver sitta ner och vänta på inspiration. Det som dock kan konstateras är att vi alla har olika vägar in i kreativitet och att det i en läromiljö måste finnas möjlighet att ta dessa olika vägar in för att skapa en gemensam kreativ miljö som ett komplext klassrum med olika individers behov inbjuder/avgränsar.
För mig finns det direkta kopplingar till de sokratiska samtalen förra veckan kring barns skapande och där vi hade tankar kring hur elever är olika och att de behöver en variation i sin läromiljö...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar