IN uttryck- tanken att gömma genom att återvända, upprepa och förstöra.
Arbetar även vidare med elden och skapar en förenkling och en utveckling av bild och ljud.
UT uttryck- mognad dialog genom att lyssna, tala och göra annorlunda. Foga fler bilder och ljud samman och därigenom få en annan verklighet.
Gör performance på stan med kärvarna.
In - Dynamiska kärvar. Utmana makten, samhällets normer och grupperingar där individen i staden inte alltid får ta plats. Ta en plats i tillvaron mentalt och rumsligt där alla ska ges möjlighet till en meningsfull tillvaro i det moderna samhället.
Jag börjar med en liten glänta i Vasaparken. Vassen gömmer sig i gräset men känslan är stark när jag gör det. Det känns som ett slags utövande av yoga i parken när man böjer, drar, spänner och trycker ner kärvarna medveten om att det gör ett avtryck på omgivningen av röster och rörelser runt ikring.
Jag rör mig med min suveräne kameraman in mot avenyn och Stora Teatern. Jag gör anspråk på ytan jag tittat ut innan och verkar accepterad. Tyvärr blåser det alldeles för mycket och jag ger upp ganska omgående.
Jag tar en grusplan vid Nya Allén istället nära en staty. Det är hyfsat ilä och underlaget är grus. Här får jag en annan känsla av ett organiserande av kärvar där förbipasserande är många och mina rörelser verkar smälta in och min kostymklädnad förvirrar där det är lätt att få uppfattningen att jag just tappat fattningen från ett kontor och demonstrativt tar avstånd från det inrutade arbetet och beger mig ut i en närliggande park på arbetstid och börjar ställa upp vasskärvar. De närliggande kontor med skyltfönster kanske undrar vad jag men också de själva gör. Tänker på en dansgrupp jag känner som arbetar med contemporary art där de fokuserar på konfliken med stereotypa moment som kan dyka upp när pappren tar över och blir en massa utan identiteten. De gör med sin dans det oväntade på offentliga platser...
http://www.goteborgnonstop.se/2009/12/12/minutes-2-0-dans-dar-du-minst-anar-det/
Avslutningsvis söker jag mig till Vasaparken dit ett antal människor ockuperat en del av parken under en veckas tid. De söker få människor att tänka till vad man egentligen får göra och inte, att uppmana människor att ta plats i det offentliga rummet. De hade fått besök av polisen under morgonen där man hade ifrågasatt deras närvaro i parken. Det slutade med att de skildes åt i ömsesidig respekt där de kunde fortsätta hålla till i parken.
Jag var intresserad av att göra min grej även där, nyfiken på hur det skulle tas emot och även hur det skulle kännas för mig och eventuellt se om några av deras tankar påverkade mitt.
Jag blev väl emottagen och de var mycket nyfiken vad jag skulle göra. Det hade ju i och för sig varit rätt egendomligt om de hade sagt att jag inte fick vara i parken, men det har väl förekommit motsägelsefullhet förr. En del av dem och förbipasserande betraktare trodde först att jag tillhörde deras grupp men de insåg snart att min aktivitet skilde sig åt avsevärt. Men på något sätt blev mina rörelser och placeringar en kommentar, att jag satte in deras aktivititet i ett metaperspektiv. Min önskan om dialog växte starkare i min performance där bland människor som vågat ta ställning för något de tror på. Jag hörde efteråt hur de talade mer i form av hur viktigt det är med dialoger och att vilja möta t ex poliser och förbipasserande med åsikter som skiljer sig, föra dialog då alla har något bra att tillföra deras sak.
Jag kände under denna performance att det dels var min tredje performance men framförallt att det dök upp en annan insikt i mitt arbete hur jag sätter kärvarna på plats; att det ständigt behöver arbetas med dialoger och att man aldrig blir färdig i ett samhälle. När en del av kärvarna blåste omkull och jag var tvungen att ställa dem upp igen, om och om igen, var det också symboliskt för hur man bedriver dialoger, att man där måste återvända, inte för att gömma sig utan för att övertyga eller lösa konflikter, beröra sakfrågor, färgas av varandra och trycka på sina argument.
Jag kände att de runt i lägret som funderat mycket på dessa frågor påverkades och gjorde intryck av min performance och faktiskt gav dem ett djup och en förståelse även i deras process vilket var mäktigt att känna.
Jag fick en kram av min nya kameraman i lägret och begav mig...
Ut - dialog kräver vilja och energi där kärlek gör att man orkar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar