Jag letar upp kusten där vinden är påtaglig och jag tar med mig tyget och pinnarna.
Väl framme bland klipporna häftar jag fast med h.pistol och sätter upp videokamera med stativ.
Jag står mot havet och brottas med vinden. Försöker fånga den. Få den att bli ett med mig. Låta den vinna. Leka. Trycka till så det brister nära. Ansiktet vibrerar. Vaderna och underarmarna skummar av mjölksyra. Det dröjer inte länge förrän människor kommer till oss i ödemarken. Vinden, jag och artefakten.

Människor, hundar, fiskebåtar som vill hjälpa en människa i nöd och människor som tycker detta är extraordinärt upplevelsefullt kommer till.

Först videofilmar jag men jag får direkt känslan av att det saknas något. Känslan av att titta på bilderna lyfter inte återger inte min upplevelse.

Jag skruvar fast min kamera istället på stativet. Jag har faktiskt aldrig arbetat med multiexponering men efter lite tryckande och experimenterande blir det några tagningar. Bildflödet känns mycket mer nära, mer magiskt, befriande inte massa tjafts...

Tar en drake då jag ändå hade med den och kastar upp i vinden med multiexponering för att se om jag kan koppla på senare.

Hemma lägger jag ihop bilderna provisoriskt i Imovie med samma tid och utan Kerning som alltid verkar ligga på.