reflektion på gestaltningen

Under redovisningens diskussion konstaterade vi att man kan bryta ner den avslutande gestaltningen än mer om man vill. Det går att skala bort och lita på ögats förmåga att läsa ytterligare.
Det är en avvägning. I detta fallet att låta gestaltningen ta ytterligare en vända i slutskedet, för att nå tolkningar av Cervantes berättande som metaperspektiv på metaperspektiv.

Är länken överflödig, är klockan överflödig och är boken en kapsel i sig?

Jag hade själv de tankarna men behöll dem kvar.

Jag ville föra in att en bok bär med sig ett innehåll och ett sammanhang runt ikring den som gjort att författaren befunnit sig i en miljö för att publicera den. Som Engberg i Ord&Bild uttrycker det om Aurells författarskap;  

”Aurells texter är en ovanlig påminnelse om litteraturens förhållningssätt till tid: att den skönlitterära texten kan betraktas som en tidskapsel, inte enbart i betydelsen att den bevarat svunna tiders leverne, utan också som en behållare för tiden i sig. De timmar som lagts ned för att forma orden, har klibbat sig fast vid dem, löses upp och flyter ut i rummet om man rör vid dem” 

Om jag inte har kapseln eller behållaren leder jag inte sammanhanget åt det hållet. Genom att ha flera saker igång i gestaltningen, liknar det mer en process, ett tillstånd där flera tankar är igång samtidigt.

Kedjan skulle absolut kunna tas bort. Kanske är trots allt det andra alternativet, att bara ha rosmarinkvisten kvar tillsammans med boken en utväg, men då tappar jag diskussionen om skönlitteraturens koppling till samtiden, där anteckningar och reflektioner på gamla anteckningar kan kopplas till en samtid.

Finns flera tankar kring viktighet och dess roll i min gestaltning. Sambandet mellan Don Quijote och "All my friends are superheroes" där kampen om tillvaron med Cervantes ifrågasättande av viktigheter och Kaufmans hävdan och drivkraften att hålla sitt förhållande levande lockar mig till att dra paralleller i mitt utforskande.

Det finns mycket att säga om Ord&Bilds engagemang i konstnärlig gestaltning i sitt senaste nummer, där viljan att finna konstruktioner av nya begrepp eller där begrepp kan få en ny innebörd, kan kopplas till HDKs lokaler. I tidskriften finns även exempel på ett samtal med Madeleine Gustafsson om översättning på Valand, där hon beskrev den ofärdiga översättningen, där det gällde att bryta ner text till en språkgröt för att sedan bygga upp den igen. Detta talar vi mycket om även på under våra handledningar hur viktigt det är att bryta ner sammanhangen för att sedan bygga upp gestaltningen i det nya.

Vi diskuterade även begreppet "slow science", där man tillåts tolka texter i långsam takt och vad som händer när man läser om en text, både omedelbart men även senare i livet.  En text som är svårare kan överges men den kan också nagla sig fast i viljan att tyda den, och det är i det intresset något händer när uttryck och läsning fångar varandra och det är då texter med intressanta metaperspektiv vinner i längden och i vissa fall gör sig odödliga, som i Cervantes och Aurells fall.