Innan redovisningen och efter sista handledningen

När jag nu letar i processen för att visa ett resultat och en slutprodukt förstår jag tydligare vad handledaren menar med att plocka gestaltningar ur processen som kan visa vad jag är ute efter. Det fina är att jag själv kan motivera vad som ska med och att jag kan förkasta det jag inte vill ha med. Jag kan byta plats på gestaltningar tidsmässigt för att fylla mina behov. Det är inte så att det är efterkonstruktioner utan att jag inte vetat vad jag varit ute efter annat än i mitt undermedvetna. Många gånger kan händerna vara före medvetandet och tvärtom därav rockader i tidsordning.

Sovsäcken och det offentliga rummet var jag tvungen att göra för sakens skull. Ibland gör jag för att jag tror mig vara rätt men i detta fallet var det också för att det är lättare att analysera andra än sig själv. Så i detta fallet. Sovsäcken var en instängd känsla i fel sammanhang men ändå rätt då min känsla låg i den. När det gäller teorin om den offentliga platsen var den rätt men inte det jag ville åt även om det lockade var det inte mitt tillstånd och min känsla i detta projekt. Kan vara bra att ha någon annan gång.

När jag behövde bryta med sovsäcken och bege mig ut i parken med gipsbollarna för att varna och beskydda det offentliga rummet kändes det fel ganska snart om inte innan. I sammanhanget kändes det patetiskt med tanters hoppande över mina gipsbollar då de inte såg sammanhanget annat än något farligt de kunde snubbla över. Men det må vara hänt att de kan fylla ett syfte om jag vill ha det till det. Problemet var att jag var ute efter något annat. Men det fina med att göra är att man inser vad man vill åt och det är viktigt att ta med sig i denna process. Ju mer man skapar medvetet desto lättare är det att komma vidare. Det kräver dock att man behåller koncentrationen utan att låsa sig.

Efter placeringen i offentlig miljö söker jag mer ursprunget och naturen. Jag har en särskild relation till naturen på flera plan men på alla sätt kopplat till min barndom där naturen styr mitt behov av hemkänsla och sinnesnärvaro. I en stad kan det vara lätt att gå bort sig och i det mediasamhälle där alla barnen ska skjutsas till sina fritidsaktiviteter är det lätt att glömma att ta vara på sig själv.

Imorgon ska jag redovisa utifrån tillståndet; jag har syndat...

Jag återkommer med en sammanfattning av min redovisning. Mitt tillstånd och "tänk om" blir centralt imorgon.

v11

Har tidigare sökt gestalta ett tillstånd där man som individ kan hamna i en bubbla fångad av multimedial input som tar kontrollen och där ens förmåga att kritiskt granska slås ut och där ens verkliga behov och drömmar får stå tillbaka. 

 

Läser tidskriften Framtider och Temanumret Rum nr1/2011 för att knyta ihop säcken i mitt gestaltningsarbete.

http://www.framtidsstudier.se/sv/redirect.asp?p=3843&intLevel1Clicked=1465

Det nämns i tidskriften ; för att en människa ska fungera måste värden som frihet, gemenskap, öppenhet, jämlikhet, kritik och sanning finnas där. Idag finns det en tydlig trend att överföra dessa värden till andra medier och de sätts inte självklart i relation till stadsrummet.

Den fysiska förankringen till det offentliga rummet har enligt artikeln luckrats upp. Rummets funktioner har försvunnit, ersatts eller flyttats. Men ingen media kan ersätta det fysiska rummet.

Idag nedmonteras många traditionella offentliga rum drivna att motverka rummets gränslöshet enligt artikeln. Det nämns att privatiseringen av de offentliga rummen upprättar en ny form av gemenskap underordnad en entydig logik. Inte bara begränsning av rummets användning utan även i människors vilja, kraft och fantasi.

Tidskriften hänvisar till Doreen Massey som påstår att;  om politiken som omvandlande kraft ska finnas kvar måste tiden och rummet hållas öppna.

Idag är öppenheten hotad påstår artikeln. De begränsande, förenklande och kontrollerande krafterna tilltar på bekostnad av tillgänglighet, oförutsägbarhet och generositet. Utvecklingen går från gemensamma rum där alla funktioner tidigare hanterades till privatiserade rum eller rum på internet. Alla håller sig snart med en egen tennisbana…

Spänningen mellan frihet och begränsning är grundläggande i konstruktionen av samhället i artikeln. Spänningen levs ut och blir konkret i frågan om det offentliga rummets användning. Artikeln nämner den antika föreställningen om talet och handlingen som fortfarande avläses i det offentliga rummet i form av yttrandefrihet, demonstrationsrätt och allmän tillgänglighet.

Om det offentliga rummet monteras ner och hotas av samhällsutvecklingen samtidigt som behoven av frihet, kritik och gemenskap står fast leder det enligt artikeln att offentliga rum återupprättas på andra platser och antar nya former. De framtida offentliga platserna kan bli en följd av kollektivets egenmäktiga handlingar och inte en sanktionerad politik.

Jag ställer frågan; Kan det vara en illegal handling att i framtiden eller idag skapa ett offentligt rum och i så fall blir det bara de modiga och vågade som skapar dessa rum. Kommer alla att röra sig i dessa rum och kommer alla åsikter att kunna ventileras där? Blir det farligt att vistas i dessa offentliga rum?

Enligt artikeln måste talet och handlingen kringgärdas, tillägnas ett rum, inordnas i en form för att bli meningsfulla, ges ett ramverk, en spelplan och et spelrum för att kunna föras fram med en gränslös inverkan. För att människan ska kunna vara människa måste det offentliga rummet enligt artikeln tilldelas en ontologisk status.

Om alla offentliga rum försvinner kommer människan att kunna vara människa?

Dagens samhälle kan mycket lätt förvandlas till ett övergivet rum enligt artikeln. Industrier flyttar, samhällen dör och vi tvingas bli nomader och nomadiska i sökandet efter kunskap. Vår fascination för övergivna industrier och samhällen ”Urban exploration” blir ett sätt att söka förstå de övergivna platserna som en del av ett normaltillstånd samtidigt som det blir en kritisk del av samhället.

Jag gör en sovsäck av tidningar som får symbolisera det flyktiga, det mobila, sökandet efter offentliga platser. Tillgänglighet, oförutsägbarhet och generositet är dagens lyxvara men så fort du söker den blottar du dig och blir sårbar.

tänk om de offentliga platserna som du tar för givet försvinner och du får hitta dem själv, tänk om du själv får leta upp en plats där du kan tala och handla och vara fri, kunna kritisera och känna gemenskap och samtidigt begå en illegal handling…

sovsäcken symboliserar även livet som modern nomad och sökandet i den samhällsutveckling med övergivna moderna industrier, sökandet efter rötter och förståelse, nomadiseringen och sökandet efter kunskap…

v9,10

Sökte tankar om ett fördummande ett massmedialt brus som förblindar och hittade en SVD-artikel av Astrid Söderbergh Widding professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet 2002 där hon utvecklar tankar kopplat till Paul Virilio och hans bok "Det som händer".

Viriolio och ”dromology” ett sätt att förstå historia och tiden. Helt enkelt tendenser i utvecklingen beroende på hastighetsförändringar; från flygplan, motorväg via byn kontra storstan till internet. Han förutspår en virtuell olycka likt olyckor med tidigare hastighetsförändringar som trafikolyckor fler dödsoffer i krig osv. De virtuella olyckorna spår han bli mer osynlig då de ligger på en mer abstrakt plan, fler globala olyckor men som ex ges den ekonomiska sektorn där pengar kan flyttas digitalt och därigenom skapar ett mer svårbegripligt pengaflöde. Världen blir en film...

Tar man det vidare kan jag tänka cocooning och nya sätt att leva som familjer och individer mer fysiskt isolerat där man tar till sig media på ett sätt som kan tyckas fördummande. Dessa medier stjäl tid och individen har drömmar och tankar om hur man vill spendera sin tid men där de många gånger inte förverkligas.

GP hade en artikel nyligen om familjelivet där det idag sällan är en cocooning kring en tv apparat utan snarare en multicocooning där alla kan sitta framför tvn, en som zappar mellan kanalerna och de andra med varsin bärbar dator mentalt någon helt annanstans.

Marcus Gossas tolkning av den virtuella framtiden i Framtider Temanumret "Tid" som ges ut av Institutet för framtidsstudier nr2/2010 där tankar om virtuella gemenskaper på nätet kommer att stärka demokratin och dialogen mellan människor, eller blir det ställen där människor stänger in sig i "bubblor" och utvecklar sina världsbilder genom att avskärma sig från personer och idéer som inte passar in?



Har tagit nya tag och arbetat vidare på den större tavlan med de vita symbolerna…

Vill vidare i det digitala tillståndet av en cocooning. Borrar i symbolerna och kapar ledningar i olika längder. Jag sprayar och det blir fyra färger. Vill ge möjligheten att connecta de vita bubblorna med varandra. Kanske textar jag ledningarna med en handling ett tillstånd. Får se. Är detta ett ytterligare konstaterande av ett tillstånd jag söker gestalta eller leder det vidare?

Har gjort gipsgjutna tennisbollar. Vet inte om jag vill använda dem här men jag prövar. Letar efter ett flöde som jag prövar att grena ut till en personlighet. Jag prövar att lägga bollarna i en böljande fåra där några bollar placeras ut i grenar där de avslutas med en färgad boll. Vill även få helheten att likna en dna-molekyl i sitt utseende. Kan detta vara en fortsättning ur ett konstaterat tillstånd.

Har även tankar att föra ut bollarna i den offentliga miljön. Antingen i direkt kontakt med en människa eller i ett öppet rum. Kan vara att ge en boll med ett budskap i form av ett behov många idag söker som tid eller trygghet. Bollar med dessa budskap kan även sättas ut i det öppna rummet där människor kan hitta bollar och budskap.

 

 

 

lite om färg, spray som inte flyter Montana...